Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

måndag 24 juni 2013

Ta tillbaka professionen

Varje yrkesgrupp har sin profession. En profession som ytterst styrs av dess omgivning. I den privata sfären av kunder som är villiga att betala det som erbjuds. Här styrs betalningsviljan utifrån de krav kunder har på de varor och tjänster som tillhandahålls.

I den politiskt styrda sektorn, som vi oftast kallar välfärdssektorn, styrs ytterst av förtroende valda politiker. Politiker som har medborgarnas förtroende att skapa förutsättningarna för att vi medborgare ska får kunskaper i ungdomen, vård i livets olika skeden och skyddas från brott. När vi som medborgare lyft över detta till den politiska nivån har vi givit uppdraget att på bästa sätt skapa de resurser som behövs för att tillfredsställa oss. Finansieringen görs gemensamt via skattsedeln.

Frågan är då på vilket sätt ska politiker vara säkra på att få ut den nytta ur dessa tjänster som vi medborgare kräver. En är provad tidigare genom regel- och ekonomistyrning. När perspektivet byttes till mål- och resultatstyrning vimsades det till ordentligt. Både politiker och professionen har i tjugo årstid inte fått kunskap om hur det ska gå till. Ta skolan som typexempel på hur illa det kan gå.

1990 kommunaliserades skolan utan att vare sig hobbypolitikerna och professionen fick kunskap om vad det nya innebar. 1994 kom de då nya läroplanerna som inte fick någon introduktion utan skulle tillämpas rakt av från dag ett. Som gjort för att man skulle leva kvar i den gamla regel- och ekonomistyrningen. Kommunerna ägnade sig åt budgetbesparingar som instrument. Professionen satt fast i regelstyrning av pedagogiken.

Inte undra på att man fått en nivellering av yrkesrollerna. Samtidigt frångick staten sitt kontrollansvar under nästan hela 1990-talet. Skolverket började så smått med tama försök att se om skolhuvudmännen levde upp till de krav staten satt på skolan. Inte hjälpte det.

Undervisningsinspektionerna blev ett spel för galleriet. År efter år dök samma problem upp i de granskar som gjordes. En återfallsförbrytare lista uppstod. När huvudmännen fick sig påtalat bristerna rättade man till det kosmetiskt och körde på som man alltid gjort. Staten kunde inte gör annat än gång på gång konstatera att bristen kvarstod. Först med Skolinspektionens inrättande och nya skollagens tillkomst har staten skaffat sig muskler att hantera trilskande hobbypolitiker i kommunerna.

Till detta ska tilläggas den stor kunskapsbrist i yrkesrollen bland lärare och rektorer över vad de får och inte får göra. Rektorerna har ett större mandat idag att styra den pedagogiska verksamheten. Den är fråntagen huvudmännen enligt skollagen. Lärarna är direkt ansvariga för undervisningen via läroplanen och den statliga styrningen. Här gör sig inte huvudmännen besvär.

Problemet är att skolhuvudmännen i den kommunala sektorn har inte förstått eller vill inte veta av att skolnämnden och för den delen kommunfullmäktige inte har påverkansmöjligheter på enhetsnivån. Totalansvaret för utbildningen innebär att huvudmännen ska planer, följa upp och utveckla verksamheten. Alla resultat ska komma från förskolor och skolor inte från några påhittade styrningar från kommunkontoret och dess skolförvaltning. Allra minst ska den bygga på betygsstatiskt eller resultat på nationella prov. Dessa resultat är inte parametrar på om en skola är bar eller mindre bra. För det fattas en storhet processresultatet av undervisningen. Skolan måste ha ett pedagogiskt kretslopp som bygger både på skolans förmåga att tillhandahålla undervisning som skapar lärande. Den bygger på de krav på pedagogiken som finns i de skolformsvisa läroplanernas kapitel 2.

Hur det är inom de andra samhällsområdena låter jag vara osagt. Även om jag har kunskap om både vård och polis. Kunskapen tillhör en annan tid och riskerar att bli felaktiga i denna kontext.

Samtidigt är det intressant att notera att fackföreningarna börjar bete sig som LO på 70-talet. Att det är egenmakten i facket som ska styra den demokratiska processen. Precis som LO försökte via lönstagarfonderna. En farlig väg att gå om man vill återfå den yrkesprofessionalism man strävar efter.

Media DN   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar